en frodig kvinna helt enkelt

Sakta men säkert stängs dörren till allt man någonsin känt. Låser om sig och tror att allt är tillbaka till som det var innan. Men allting finns kvar, precis som du lämnade det. Som en gammal leksak som du packat undan för flera år sen. Inte för att du ville men för att tiden var inne. Och några år senare när du plockade fram leksaken bland alla lådor och kartonger så såg du den ligga där.

Det var så längesen ni sågs men ändå vaknar allt till liv. Det var som igår jag packade undan den. Men minns exakt känslan av att behöva separera sig från något som under en sådan lång tid betytt något. Trodde att om jag lät åren gå med alla minnena inlåsta i den där lådan så skulle jag aldrig mer behöva mötas av den där iskalla känslan över att ha gett upp.

Men så står jag med en flyttlåda igen. Tvekar en stund och inser att den här leksaken inte är som den när jag var liten. Det är ingen leksak längre, men ändå är känslan exakt detsamma inombords. Jag förstår att det är något som måste ske och därför är det med tunga steg jag ställer in lådan längst in i hjärtats lilla förråd. Stänger sakta dörren och lägger nyckeln på gömstället.