en frodig kvinna helt enkelt

Ögonen fylldes med tårar. Tårar som rann över och längs med kinden. De slingrade sig nedåt samtidigt som förtvivlan blev större. Kroppen blev tung och andetagen allt tätare. Blundande för att stänga ute smärtan. Men genom de stängda ögonen sipprade små droppar av salt ut.

I samma ögonblick när allt var på den mörkaste av platser, när ljuset som en gång fanns i ögonen hade slocknat så kröp du nära. Var tyst en lång stund innan våra armar som redan korsat varandra som två perfekta pusselbitar drogs ännu närmre. Viskade försiktigt att vi inte kan ge upp nu, och då förstod jag.

Allt behöver inte vara svart eller vitt. Allt behöver inte vara.