en frodig kvinna helt enkelt

Det är mycket som ska tänkas ut inför uppsatsen. Viktigast av allt är att komma på en riktigt grym research question sen tror jag att de kommer gå som smör.

Jag har inte riktigt kraft eller lust att lägga mera tid på energikrävande saker. Sånt som man annars skulle kämpat med glider åt sidan och hamnar i periferin. Jag orkar bara inte med att höra något negativt när det finns så mycket positivt i livet. Känner på något vis hur hela min egna inställning höll på att bli en enda klump av ångest och pessimism. Jag är inte sån. Jag är drivande och glad. Jag tror på mänskligheten och på kärleken. Men kanske allra mest ödet.

Saker och ting blir inte som man tänkt sig, och det måste vi lära oss att leva med. Vi måste acceptera att inte alltid vinna den högsta vinsten eller att kanske skriva den bästa uppsatsen. Ibland får man misslyckas helt enkelt, kraften ligger i att resa sig upp efter varje fall.

De som vill falla föralltid, varsågoda. Men dra inte ned mig i det..jag ska bli bättre än någonsin nu.

/S

Helgen har vart lång. Legat mestadels i soffan. Mitt sällskap tvn har inte svikit mig en enda gång men går kände jag att nu får de räcka. Hade glömt hur frisk luft kändes och kontakt med andra människor. Åkte till min baby och bara kramades, skrattade och brottades. Var typ livlös när jag åkte hem pga av all energiförbrukning som krävdes vid brottningen av denna starka människa.

Har betalat av så mycket små grejer att min plånbok gråter blod.

Hade tre timmars föreläsning idag. På engelska. Jag satt i tre hela timmar och trodde föreläsaren hade en ring i näsan men som sedan visade sig varit felaktigt. De första jag tänkte när jag insåg att de inte fanns någon ring var att han måste tagit ur den i smyg. Kanske såg han att jag såg.

Eller så kanske de aldrig fanns någon ring. We will never know.

/S

Vaknar för första gången på tre dagar utan att brinna upp. Är dödsförkyld men ändå snäppet bättre än gårdagen.  Känns som en seger utan vinst. Av de tre dagar jag vart helt knockad så var första dagen idag jag ens hade lite ork att ”surfa” på telefonen. Gick in på facebook och instagram. Hade inte saknat dem men kände ändå ett visst behov av uppdatering. Möts av rest in peace. Michael från Jensen har lämnat oss. Det kändes som ett skämt. Alla minns honom som den glada och spralliga killen. Gaykillen alla älskade. Hur kunde det gå så fel? Jag minns att han skulle bli chefsvärd men jag fick ändå ha hans upplärning. Han ville göra allt på sitt sätt men jag slog han på fingrarna varje gång. Så här får man inte göra och så får man göra. Jag gjorde mitt yttersta och Mia sa alltid att Sarvin går det inte att bråka med. Men Micke han kunde sin grej.

Nu var det längesen jag lämnade Jensen men jag kan inte sluta tänka på hur ditt leende och skratt alltid lyste upp hela den där jävla restaurangen.

/S

Dör. Orkar inte vara sjuk nu….!!

Perkele också

Ibland blir jag rädd.
För att förlora och att förloras.
In i kärleken och i ditt hjärta.
Tappar jag bort mig nu så hittar jag aldrig ut..
Intalar mig själv varje dag, du förtjänar det.

Varför har jag blivit så här. Varför tror jag inte på mig själv. Varför kämpar jag emot lyckan?

Dont let this love die. Det önskar jag mig av hela mitt hjärta.

/S