Vänner. Älskar er djupt. Saknar att umgås men har varit i ett mode som saknat tid och rum. Inte velat konversera eller skratta. Levt livet vid sidan av verkligheten. Höll tillbaka för att inte göra er besvikna. Lät tystnaden tala till er på hundra språk.
Vet inte brukar vara ett säkert svar. Varför Sarvin, hur, när..kan du berätta något?
Nej.
Men kan berätta något annat för er. Börjar tycka frippen är ok..näst intill fin till och med. En gång avskydde jag mina lockar som korvade upp sig som blommor. Ruffset som jag lagt ner hundratals timmar på att platta, föna, fixa. Det känns plötsligt så välkommet.
-jag ska rocka den här jävla frisyren
Tänkte jag imorse
Och jag står kvar vid det även nu. Någon som har några invändningar?
Nä. Tänkte väl det.
/S
Det kommer en tidpunkt i livet när man måste ställa sig frågan, är det värt det?
Man måste formulera orden i munnen, forma tungan och tankarna för att kunna förstå innebörden.
Många gånger har vi aldrig svaret på pappret. Man får klura och leta. Tänka och tycka. Tills man en dag kan reda ut vad som är vad. Men tills dess att vi rett ut allt. Tills den dagen vi stångats klart med våra inre röster och funderingar.
Klockan slår en dag plötsligt femton och femton. Svaret står skrivet. Och då kommer vi förstå att nuet är det som spelar roll och svaret ska bara ta oss vidare till nästa hållplats.
Men tills den sekunden leder många vägar först bort och åt helt fel håll. Men jag lovar er att när den väl är här. Då kommer ni veta det.
/S