en frodig kvinna helt enkelt

Kunde se en liten gräsplätt genom snön. Den syntes så mycket mot det vita täcket runt omkring. Tänkte att nu kan man till och med se att tiderna börjar förändras. Precis som livet. En liten strimma av ljus syns. Ibland undrar jag om det är en reflektion av min önskan eller om det verkligen kan vara något så fantastiskt.

Har på något märkligt vis vant mig vid det negativa. Planerat in det i vardagen som ett måste. Glömt av att det inte behöver finnas med i bilden. Att jag klarar mig alldeles utmärkt utan. Bjudit in till dans så det vore omöjligt att tacka nej. Som att erbjuda någon sin sista men att sedan ångra sig. Det gör man bara inte.

Saken är den att jag ser inte riktigt hur saker och ting blir bättre längre, flyter bara med. Glömmer av att uppskatta. Bryr mig om ovärdiga människor och slukas upp av andras åsikter. Är det jag. Är det den jag vill vara. Vem är det om det inte är jag.

Ibland ser jag en liten skymt av ljus långt borta, jag närmar mig för att se om de är på riktigt men sedan backar jag igen. För det är inte ljuset jag letat efter i alla dessa dagar, det är mig själv.

/S

Jag kan så mycket om livet, men ändå förstår jag ingenting. Möts varje dag av något nytt som jag inte kan identifiera. Känner mig som femton igen. Vilsen och ensam inombords.

Allt vackert hamnar i bakgrunden, Kan inte skilja på att vilja och att behöva.

Som en dröm som aldrig blev till verklighet. För när vet man.

När verkligheten är bättre än drömmarna. Är det då man lyckats undrar jag.
Men till att börja med. Hur kan jag skilja på vad som är vad.

Reser mig hastigt, världen är upp och ner. Är det nu jag vaknar. Är det nu någon rycker tag i mig och ber mig lugna ner mig. Allt blir bra. Allt är bra.

Men jag väntar förgäves. Det knackar ingen på min axel. Psst. Du är si. Du är så. Ingenting.

Telefonen rör sig inte. Jag undrar vad du tänker. Tänker du på mig. Tänker du på hur varje liten minut som du väntar är en minut för länge.

Nej. För du vet inte vem jag är. Du kommer aldrig att väcka mig ur drömmen och berätta om allt det fina.

Kommer inte heller knacka mig på axeln.

Men jag kommer alltid att vända mig om ändå och hoppas att du står där och tänker tanken men att du inte vågar.

Jag kommer alltid att vända mig om för att se om du är där.

För att jag någonstans inom mig hoppas så innerligt att verkligheten kan vara bättre än drömmen.