en frodig kvinna helt enkelt

Livet förändras snabbt. Du släppte taget om livet och jag släppte taget om oss. Det är ironiskt hur allt började tillsammans och slutade på samma sätt. 

Du har träffat änglar och jag har gått vidare. Tänker på sorgen och sekunden jag fick höra. En slags lättnad men ändå som en kniv i hjärtat. Jag vet att du är på en bättre plats nu men kan ändå inte förstå att du kämpade två hela år. Ungefär lika länge som jag kämpade med oss.

Samma känsla när jag äntligen formulerade orden. Det gjorde så ont i hjärtat men var samtidig en känsla av frihet som växer för varje dag. Har fått sådan energi och nytt hopp. 

Saker och tting kommer att vara stökiga länge, men jag vet att det blir bäst såhär. 

Och till min zan daie, jag älskar dig och hoppas du trivs bland änglarna.
/Sarvin 

Sitter på Munchen kontoret och solen skiner in genom de stora fönstren. Livet känns så enkelt här måste jag säga. Jag vaknar av att solen skiner in i mitt hotellrum, klär på mig, gör mig iordning snabbt för är inte ens trött. Äter en lätt frukost och åker sedan till kontoret som ligger 5-10 minuter bort med tunnelbanan.

Vädret är fantastiskt och kontoret är så fint, man känner ett lugn här. Trodde inte jag skulle tycka om tyskland så mycket som jag gör. Vill stanna här, kanske inte jättelänge men ändå en stund.

Gick vilse igår på väg hem, men jag stressade inte, utan gick omkring och njöt av hur fint allt är och hur annorlunda det är här. Plötsligt fann jag mig själv precis framför mitt hotell utan att ens ha ansträngt mig. Ikväll ska jag träffa Toby från Australien, känns så jäkla overkligt att vi äntligen ska ses igen!!! Saknar Australien som en galning och de lär inte bli bättre när vi ses och börjar snacka om gamla minnen.

Imorgon är min sista heldag, kan inte fatta att tre dagar redan passerat då. Jag som gick runt och ångrade lite att jag bokat en sån lång tur….

Kanske är de här början på något nytt, kanske inte.

/S

Tiden är så knapp just nu. Trodde aldrig att mitt arbete skulle bli så viktigt för mig och för andra så snabbt. Trodde att jag skulle vara ett sidospår i minst ett till två år. Men här är jag sex månader senare och inser hur mycket förtroende som finns. Jag förstår att de räknar med mig så som jag alltid önskat. 

Långa kvällar och trötta mornar är ett kvitto på all energi som läggs med men någonstans känns det bara som ett steg närmre dit jag vill.

Undra vad jag gör om 3 år? Kommer jag göra samma sak? Kommer jag vara på väg längre eller har jag drunknat i det jag trodde var värt?

We will see.