en frodig kvinna helt enkelt

När jag började träna så vägde jag X antal kilon och kände mig inte som mig själv. Hela mitt liv har jag varit tunn som en sticka och nu plötsligt när jag slutat med handbollen, festat konstant i två år, ätit donken 2ggr i veckan och inte rört min röv mer än ett par enstaka gånger till gymmet så såg jag dessa kilon som de värsta någonsin. Alltså jag var inte överviktig eller något i den stilen. Men allt hade satt sig helt fel. Hade de där extra kilona satt sig på brösten hade man ju fortsatt i samma spår och kanske även tagit sig ett glas champagne för att fira.

Jag tänkte för mig själv att jag inte ville se ut så här längre. Vem är den här tjejen i min kropp. Jag brukade normalt sett väga lite mindre, Men denna gång tänkte jag att nu vill jag gå ner, som bara den. Helst rätt mycket. Till Xkg.

Med tiden och alla olika dieter och timmar på gymmet så insåg jag tillslut att vikten är en siffra man har i huvudet som får en att bli helt bananas. Jag började istället se träningen som ett sätt att forma min kropp till något fint, forma benen, rumpan, armarna, magen, ja alltihopa och sluta fokusera på vikten. Mat ska ätas och därför bör alla göra det, sen kan man givetvis tänka sig för. Jag menar två gånger i veckan på donken känns inte livsviktigt.

Idag ställde jag mig på vågen igen, efter frukost. Mamma och jag stod och skrattade åt mina strumpor när vi plötsligt blev tysta. Jag var så läskigt nära det mål jag en gång tryckt in i hjärnan utan att ens ha tänkt på det. Mamma blev först tyst, sen skällde hon lite på mig sen fick jag ett utlägg om att man måste se hälsosam ut osv.

Jag förklarade för henne, att jag mår fantastiskt, jag känner mig fantastisk. Jag äter, tränar, träffar mina vänner och har allmänt kul. Varför skulle jag ens bry mig om vikt längre. Det är fortfarande bara en siffra. Som kanske är nådd. Men inte genom ett ohälsosamt levnadssätt utan genom vilja, styrka och en jävla massa svett!

/Godnatt S