Ruta ett i ett evigt rutnät

20130313-183127.jpg

when you see the light but you cant reach it

 

”du förtjänar så mycket bättre”

mina ögon fylls med så mycket tårar att de rinner ner för min kind. Äntligen är slutet här. Så lättad men samtidigt så tung. Hjärtat väger 20kg men för varje tår som rinner så blir den ett kilo lättare.
Det kunde inte bli bättre än så här men ändå känns det som att ge upp, slänga in handduken och säga farväl för att det blev tufft.
Jag ville aldrig ge upp, jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det vill jag att du ska veta.

Här står jag, precis hoppat från en bergstopp utan säkerhetslina. Visste inte vad som väntade men hoppade ändå. Skadade mig och fick ont. Men jag står fortfarande, kanske lite ärrad men kanske även lite starkare.

 

min saga fick sig ett slut, inget perfekt sådant, men ett värdigt slut.

 

Jag kommer att sakna dig. Oerhört.

 

 

 

It has to happen

20130312-223248.jpg

No place like home

Tillbaka hemma. Haft det underbart men man kan inte fly förevigt och bara ha massa skoj.
Alltså de finns inte ord som kan förklara hur mycket jag saknat mitt gym de tre dagar jag inte tränat. Idag var jag tillbaka och jag tror att jag kanske lyfte halva gymmet…okej mild överdrift men riktigt bra pass med bicepsövningar tills jag trodde mina armar skulle ramla av.

Efter det avslutade jag med hopprep….vet inte riktigt hur länge eller mycket men tippar på kanske 400varv eller vad man ska säga. Ska försöka vara mera flitig med denna typ av övning känner jag, och en annan sak jag märkte. Efter att jag börjat stretcha ordentligt efter varje pass känner jag mig mycket smidigare. Kändes speciellt när jag hoppade hopprep!

Nu är jag snart hemma, blir äta, chilla sen sova!

Längtar till imorgon, ska fixa naglarna, träna sen träffa Josephine som är nyopererad!

/S

He wanted to act like them

Snön faller ner. Flingor i olika storlekar. Vissa perfekt formade, andra små och ojämna. Tillsammans bildar de ett perfekt snöfall. Sitter på busshållsplatsen och begrundar hur snön liknar livet så oerhört mycket.

Vissa saker är perfekta, andra inte men det är precis det som gör det unikt och så vackert. För i slutändan är varje del i livet en pusselbit, precis som varje flinga i en storm. Alla bitar måste finnas för att bilda något värdigt.

Tänker på en perfekt stund i livet, sitter i köket med Mickan. Vi mår fruktansvärt efter gårdagens utgång men vi skrattar hysteriskt åt allt och inget. Vi förstår inte ett enda ord vi växlar men ändå kan vi inte hålla oss för skratt. Sen tänker jag på en mindre perfekt stund, första omtentan. Det sved. Ville ge upp. Statistik var aldrig min grej.

Men lika gärna som alla fina stunder behöver finnas för att vi ska orka måste även de jobbiga finnas. De som får oss kvävas, gråta och vilja ge upp. För det är kanske enda gången vi lär oss.

Att uppskatta,
Att njuta,
Att leva

/S

On the road again

På bussen hem mot Stockholm, har sovit första timmen som en stock. Fortfarande trött men fryser extremt mycket vilket inte är ett bra tecken. Har längtat efter träningen så mycket och nu kanske en förkylning väntar…

Jag trodde att hemresan skulle bli så mycket jobbigare och att jag skulle ha ångest ut av bara fan. Och ångest har jag, men bara för att jag har extremt mycket att plugga och inte för de andra anledningarna jag trodde.

Innan jag åkte så var jag helt uppriven och osäker på hur saker och ting skulle bli. Nu ett par dagar senare så är jag mera lugn och har mest förstått att detta måste ske och att världen kanske inte går under.

Trots detta är det inget jag ser framemot..men å andra sidan så ser jag inte framemot förkylningen heller..

Dock, så fin helg att jag ska bara tänka på den och alla roliga stunder vi haft!

Sen att jag eventuellt gått upp 10kg på 4 dagar…det ska vi inte gå in på idag..

/S

Bildbomb

20130311-193700.jpg

20130311-193722.jpg

20130311-193737.jpg

20130311-193750.jpg

20130311-193807.jpg

20130311-193819.jpg

20130311-193835.jpg

En helg att minnas

Hej vänner,

Fredagen avrundades med middag på Jensen bofhus, åt fet hamburgare med pommes till. De placerade några högljudda fyllon precis bredvid oss när mer än halva restaurangen var tom…kunde inte ens höra mig själv tänka. Vi klagade och fick byta bord och gratis dessert…gratis är gott..!

Lördag klev vi upp och drog och kollade på Mickans klasskompisar fotboll, fick mig att sakna lagsporten något enormt! Åkte hem, fick liten meltdown, käkade middag och stressade som två apor till förfesten hos Pelle o Co.

Väl där så var alla på bra humör och det smittade av sig. Väldigt trevligt och många skratt senare sprang vi återigen men denna gång till bussen mot Strömpis. In, shota, dansa, spana och skratta ännu mera. Klockan slog två och stället stängde. Otippad hemgång men jävligt nöjd var jag i det läget.

Söndag tog mig med storm och huvudet vägde arton ton. Både Mickan och jag ville dö men samtidigt hade vi haft så kul att de nästan kändes värt all smärta. Svidande om till bikini och åkte till Gustavsviksbadet med Paran.
Varsin badrock fick vi sen var det mot relaxavdelningen. Finns inga ord som kan beskriva. UNDERBART! bastat, ångbastat, suttit i värmerum, bubblat i jacuzzi, ätit och druckit gott..livet kändes freaking awesome och baksmällan var bortglömd.

Hem till sambolivet där Mickan väntade, chips, dip och godis framför OC. Ännu ett steg mot högre livskvalitet.

Helt enkelt en grym helg och kommer leva lite på den när jag kommer hem.. Vilket inte är riktigt än..men snart nog…

/S

<3

20130311-100817.jpg

Bussresandet fortsätter

Alltså har tiden stannat? Är de min klocka som går fel? Känns som jag suttit på den här bussen i fyra timmar.. Och ändå är det 20minuter kvar innan jag är framme.

Trots att jag kissade precis innan bussen skulle avgå så sitter jag här och håller mig för att inte kissa på mig. Det finns ju som bekant en toa på bussen men alla som någongång åkt en sånhär buss vet att det inte funkar.
Chauffören uppmanade alla att SITTA ner när de går på toa..och då tänker jag…går det ens att stå?

Jag menar takhöjden inne på den sk toan är va 80cm så är man längre än det så får man krypa in och stå som en böjd banan när man ska ner med byxorna.

Men om nu detta problem inte existerade så finns det något som är snäppet värre…man kan inte eller det är fysiskt omöjligt att gå på en busstoalett utan att slå i hjärnan minst 3ggr i väggarna…har man tur så ramlar man inte ner på golvet med byxorna nere.

Så här sitter jag, kissnödig som fan..men inga blåmärken eller andra skador…känns nästan värt de..

/S

Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång