en frodig kvinna helt enkelt

Ser dessa berusade människor på tunnelbanan, tänker att de är äckliga, ofräscha, osmarta, odrägliga och allt annat dåligt. Men vi är precis som dem även om vi tror mycket bättre om oss själva.

Jag måste lära mig att inte döma människor så hårt. De är också människor med drömmar, problem, glädje, tårar och historier. Och vi ska inte döma ut dem innan vi vet vad de gått igenom.

Varje gång tunnelbanan stannar på din station så tänker jag en sekund extra på dig. Allt faller ner på mig som regn på en aprilkväll. På väg från något som fått mig att tänka på annat men hade gett upp det alla dagar i veckan för att få tillbaka, få en chans, få känna.

Vad gör man när man bara saknar en person så mycket att man vill ge upp allt viktigt? Vad gör man när saknaden tar över och man glömmer bort hur ont de gjorde att vara nära dig. Vad gör man när man börjar tvivla.

Jag märker på en gång. Hur jag först bara älskar allting. Behöver allt jag kan få. Tar åt mig och suger in allt.
Men plötsligt så går det ett steg längre och jag backar med en gång. Så fort jag känner att någon närmar sig lite mer än väntat så stänger jag av mitt sunda förnuft helt. Blir äcklad och beter mig dåligt.

Den här processen hinner ske inna jag själv lagt manken till. Enda gången jag kan vända detta till något positivt är om jag känner hur den andra personen också tar ett steg tillbaka. Oftast så gör den inte det. Och vem ska man skylla på? Detta händer utan förvarning och utom kontroll.

Jag vill så mycket innerst inne men har byggt upp en mur så hög att den börjar bli omöjlig att bestiga. Och jag tror inte att någon kan komma att riva ner den. Det finns ingen rätt person som kan komma in i mitt liv och få muren att rasa.

Det ligger i mina egna händer. För jag har hela tiden väntat på något eller någon som ska göra entré och kunna ta isär det som tidigare byggts upp. Men jag förstår att jag själv måste hitta tron i mig själv om att jag kan överkomma detta. Ingen mur är för hög. Inget hinder för tufft.

Och det är när jag går in i dessa tankar som jag också inser hur långt jag har på min personliga utveckling, jag har så mycket kvar att lära. Men det är okej, för jag har ingen brådska med livet.

/S