Redan tidigt visste jag. Tydligt som en kyrkoklocka på nationaldagen. Ekade innanför pannbenet.
Kan inte avgöra om det var sista gången eller kanske näst sista. Men i mitt huvud var det sista i samma sekund.
Resten får tiden utgöra.
På gott och ont.
/S
Färgat håret idag, var trött på att det blivit så ljust så la i en mörkare brun. Nöjd är förnamnet. Dock kommer de dröja ca två veckor innan man är tillbaka till ljushuvudet som man var innan…
På väg mot nya äventyr..!
På väg hem från ett benpass på Odenplan med Miguel. Innan slog hjärtat lite hårdare. Kände mig kallsvettig. Blicken letade sig fram mellan maskinerna. Vad är det jag letar efter egentligen. Man inser hur tragisk man är när man letar efter smärta och obehag. Kanske vill jag bara se dig för att få känna efter hur jag verkligen känner.
Få det bekräftat att jag tagit rätt beslut. Vet inte varför viljan är så stark men den får mina ensamma stunder att bli riktigt jobbiga.
Men nu på väg hem. Jag behöver ingen bekräftelse. Den har redan kommit. Den har funnits ett helt år. Svept mig och gett mig styrkan så det är nu jag måste svara med min fulla tillit till mig själv.
Jag lovade mig själv. Aldrig mera. Och det ska jag hålla. För sviker jag mig själv, då har jag ingenting kvar.
Man förstår att man är kär i minnen. Man älskade tiden. Man älskade att bara få vara.
Plötsligt får allting ett slut. Likt allt annat i livet. Där står man med tårarna i ögonen och en sten i hjärtat. De säger att man måste glömma. Att man måste säga farväl.
Vad gör man om det inte går. Vad gör man om man febrilt försökt stoppa undan varje bit av påminnelse i ett litet hörn av hjärnans vrå. Vad gör man om man inte kan radera allt tillhörande för att en liten flisa av känsla fortfarande finns kvar.
Han hade samma tröja som dig. Jag skulle egentligen inte bry mig. Det skulle lika gärna vara du. Men hur gärna jag vill glömma så är jag inte där än.
Jag är inte framme vid stoppljuset. Där det röda ljuset betyder att det är förbi, och de allra värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig dit.
Men det finns alltid en väg. Och den ska jag hitta.
/S
Valborg.
Jag är slut efter gårdagen. Inte bakis men trött i hjärnan. Har tränat rygg idag och pluggat resten. Väntat på att kvällen ska ta slut. Att Valborg 2013 ska vara över. För när klockan väl slog 21:00 och mitt plugg var över för idag så insåg jag hur tråkig denna kväll skulle bli.
Igår när jag kom hem så var jag glad över mitt beslut men redan på väg från pizzerian så hade en ångest så djup gripit tag i mig att jag inte ens kunde uttrycka mig i ord eller meningar.
Vaknade med denna känsla imorse. Kanske därför jag sov så länge. Kanske därför jag inte ville kliva upp.
Låg länge och önskade mig bort till ett annat land, en annan plats och en annan tid. Jag ville vara överallt förutom här.
Ibland så är det som en klocka som ringer på. Jag öppnar dörren men där står det ingen. Det känns som att spegla sig men inte kunna se spegelbilden, eller som att befinna sig i en folkmassa men ändå vara helt ensam.
Det är just den känslan som slår mig. Som när man cyklade ner för den brantaste backen och blundade för att man trodde fallet skulle dämpas. Smällen kom ändå trots att vi blundade.
Ibland så kommer jag på mig själv sitta och blunda. Bara för att jag tror att den ska försvinna. För att jag tror att den ska kännas mindre påtaglig.
Men känslan av ensamhet går aldrig att dämpa.
Hur hårt man än blundar så gör den lika ont.
Varje gång.
/S
Inför dagens pass tittar jag på dessa två bilder och blir taggad till tusen. Två grymma kroppar som inte är överdrivna men ändå stört snygga! Man vill springa till gymmet med en gång!!! Jag har slarvat med konditionsträningen och mage vilket märks med en gång. Jag ska finna lite inre styrka sen kötta på tills jag är hela vägen!
bysarvin 