en frodig kvinna helt enkelt

Hemma efter tre veckor på resande fot. Skönast var att sova i sin egna säng och packa upp alla kläder. Jobbigast var att möta tomheten. 

Jag är verkligen nöjd över allt just nu, jobbet, tärningen, måendet och livet. Men ibland så kommer den där saknaden från ingenstans. Från en tanke, från en bild eller från ingenting märkvärdigt. 

Ångrar aldrig mitt beslut men önskar att de hade blivit annorlunda. Det var så myclet jag tänkt och planerat, allt blev ett minne blott. Längtar någonstans till en annan plats och i en annan tid men vet också att jag måste släppa taget först.

Sinom tid kommer allt bli bra, jag blundar och ser att framtiden kommer att bli ljus.

/S

En mardröm som vi aldrig kommer vakna ur..

Vila i frid.

Tjugosex år och nästan 30 dagar men känner mig som nittosex år gammal på insidan. Det är en konstig känsla av trötthet, pessimism och uppgivenhet som strösslats över mitt liv. En långvarig förkylning har bitit sig fast, huvudet känns tungt och blir svettig av att tömma diskmaskinen. Lever livet som att det blir bättre under morgondagen men varje morgon har varit densamma i tre veckor. 

Sanningen är att det tär på mig inom och utom. Försöker vara stark och se framåt, men vill inget hellre än att ligga på soffan och känna mig riktigt ynklig. Tycka synd om mig själv och sova tills allt är bra igen.

Mina tankar inuti mitt huvud för så mycket oväsen att jag inte kan höra mig själv tänka längre. Det är som att dra på en radio och växla fram och tillbaka mellan alla kanaler. Finner inte riktigt lugnet och bruset blir högre och högre. Letar och försöker hitta nya sätt men drar alltid samma slutsats. Lugnet är förbi. Hinner knappt tänka klart på en tanke innan nästa är där. Behöver hitta ett sätt att bryta mönstret. De här håller inte länge till.

Jag promenerade med lurarna i öronen, lyssnade på bra musik och solen sken. Tänkte för mig själv.. Trots att jag vaknar ensam varje morgon så ju livet faktiskt fantastiskt. Tänk alla vänner jag har, tänk för att jag faktiskt aldrig är ensam så länge jag har dem. Det är ändå er jag skrattar som djupast med. Det är er jag pratar med när jag behöver och det är er jag vill spendera all min tid med just nu. 

Ibland måste vi bara vara tacksamma för att  vi är omringade av så fina människor istället för att önska oss något som ännu inte inträffat. Det är precis framför våra ögon.

Allt blir bra i slutändan, allt.