Fina vänner och kollegor, världens finaste gudson och en familj som jag älskar. Vet inte om jag egentligen behöver så mycket mer just nu. Bara så tacksam att ni finns!
/S
De här är första gången på tre år som jag blir helt ensam. Det är en skrämmande tanke och jag har många gånger tänkt på alternativa flyktvägar. Men jag måste stå ut. Måste låta de vara jobbigt. Det är ensamt men det är exakt vad jag behöver vara.
Nu är det min tid och jag ska njuta till max. Inte låta något komma i vägen för mina drömmar. Försöka bli den person jag är och inte den jag blivit av allt stök.
När tankarna far iväg påminns jag om dig och dina fina sidor. Det är en tung känsla som befinner sig i kroppen. Inte för att vi insåg tillslut utan för att jag aldrig trodde du skulle svika mig.
Lägger mig i sängen, är ensam på riktigt. Men förstår att det blir bäst såhär.
Det är tungt men de är frihet.
Vaknat tidigt idag, vart på klättercenter och klättrat, vart på thaimassage, rensat garderoben, pratat med pappa i tele,lagat mat och hunnit tänka mycket.
Bör lägga till att jag har fått lust att skriva igen. Det var så längesen jag hade det, inte för att jag inte velat men mest för att tiden inte funnits. Att skriva kräver lite tomhet och ensamma minuter på ett bra sätt.
Jag har under en tid börjat fundera vad meningen är med de här livet, varför går jag till jobbet varje morgon, varför har jag ingen lust till något, varför har jag blivit en tom människa.
Svaret är enkelt på alla frågorna men jag nöjer mig inte. Behöver hitta mening med saker och ting. Har alltid känt att jag inte hör hemma i det här.
Det kanske kommer ta 20 år innan jag går från tanke till handling men det gör inget, allt vi kan hoppas är att det sker mycket tidigare än så.
/S
Vad gör oss lyckliga? Är det pengar? Är det att ha ett sk bra jobb? Är det att ha en dyr lägenhet? Fina kläder? Festa mycket?
Eller är det familj, vänner och andra människor som vi har runt om oss? Kan de vara så att vi missuppfattat hela grejen? Att vi glömt hur de viktiga är a och o och ersatt det med materiella ting.
Vi jobbar för att resa men vi har inte tid att resa. Vi jobbar för att kunna leva sen men vi hinner bli sjuka och svaga innan vi nått dit då vi tänkt börja leva. Vi köper saker som ska ersätta våra tomrum istället för att fylla dem med glädje, frihet och människor.
Står med fötterna i olika världar. Vad är det egentligen värt undrar jag?
/S
Mamma, pappa och bror ni är mitt allt.
För en sekund kände jag allting,
allt som jag någonsin längtat efter.
Stannade till och kände lite på känslan,
ungefär som i mina drömmar.
Det kändes så bekant att jag nästan blev rädd.
Varför är du här nu?
Det dröjde flera timmar,
”Inte nu” svarade mitt inre.
Då förstod jag, jag är inte redo.
Men när jag hittat styrkan och modet,
att lämna det förflutna bakom mig.
Då kommer allt tillbaka i den skepnad jag behöver.
Vi visste från första sekund.
Samlar kraft för att fatta ett beslut om framtiden. Ju längre tiden går, ju svårare blir det. Det är inte längre enkla villkor och skoj. Försökte att inte släppa taget om marken men mina fötter lyfte från jordens yta utan att jag märkte det. Plötsligt befann jag mig i luften högt bland molnen, förvirrad, glad men också besviken.
Försöker hitta en väg tillbaka, prövar lite men halvhjärtat.
Svårt.
Som en budbärare levererar jag nyheterna, goda som dåliga. Oftast av den sistnämnda. Ingen vet att de inte är jag, utan att jag bara är budbäraren som får ta de hårda orden. Ni pratar om det som om det vore goda gärningar, och kanske är det faktiskt så men att jag inte kan se det.
Tar ansvaret och får ta emot ilskan, sorgen och uppgivenheten. Känner mig grå och svart. Som en person som inte bryr sig. Men de gör jag. Jättemycket egentligen. Stänger av och gör på beställning bara för att klara mig över ytan.
Hemsk känsla att bära på men också en bedrift. En dag kommer jag att ändra allt, och då kommer allt bli annorlunda. Då kommer ni att få se att jag bryr mig. Jättemycket.
bysarvin 