en frodig kvinna helt enkelt

På gatan där jag bor ligger samtliga familjer och sover. Husen är nedsläckta och kvar finns bara ljuset av gatulyktorna. De ger ifrån sig ett dovt sken i orange nyans som ger en slags sjukhuskänsla. Här i mitt kvarter är det lugnt och jag känner mig trygg. Samtidigt som det känns som den säkraste platsen på jorden kan jag inte hjälpa att rädslan av att bli överfallen är överväldigande.

Varje gång jag kliver av bussen och det är mörkt ute så slutar det med att jag springer hem. Saktar ned farten för att fånga upp andan men i samma sekund ökar jag takten ännu mera. Tänker att jag är odödlig så länge jag kan springa.

Men jag fattar. Döden och våldet har ingen pausknapp. Vill den ta oss så gör den det lika enkelt som ett knapptryck. Det är läskigt hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras.

Jag antar att jag kommer fortsätta springa hem från bussen varje gång. Till gatan där jag bor i mitt trygga kvarter. Jag kommer springa från alla faror som lurar i varje vrå ända tills jag inte längre kan eller orkar.

För när de väl ska ske. Då vill jag veta att jag gjorde allt för att slippa.

/S