en frodig kvinna helt enkelt

Älskar när man får roa sig själv på bekostnad av andra. Som när man ser en kille som är uppklädd som en riktig man. Han har kostymbyxorna med den vita instoppade skjortan. Klockan på armen. Ett par svarta bågar och en frisyr som lutar mer bakåt än åt sidan. Och i handen håller han inget mindre än en blå Ikea kasse.

Hela min själ log. Bara för att de var så otippat men ändå så stört charmigt.

Sen undrar jag varför människor röker så mycket. Är det på grund av okunskap eller på grund av dålig uppfostran?
Alla vet vilken effekt de har på hälsan och de runt omkring.
Kanske är de på grund av tristess. Vad vet jag.

Hon är döende i cancer. På grund av de där cigaretterna hon njöt av för tjugo år sen. Idag får hon betala priset. Kemoterapi heter det. Men det betyder en bromspedal till dödens port.
Alla ska vi dit en dag, men jag kan inte förstå hur man aktivt kan välja den vägen när man vet hur den förstör familjer och planerar begravningar åt människor som vi älskar.

Sorgen som redan tagit plats i allas hjärtan har parkerat på långtidsrutan.

/S

Legat hemma och varit seg, lite deppig och allmänt hängning. Tänkte bara ligga framför tvn hela kvällen och zappa till morgondagen.
Men så finns de vissa människor som kan få allt de mörka att ljusna till. Lämnade zappandet till mamma och åkte in till stan för att träffa min älskade jos. Tiden springer när jag är med sånnahär fina människor. Som alla mina vänner är. Unika och vackra på sin sätt.

Vad skulle jag gjort utan dem.

Älskade fina bästaste vän under vår milkshake date.

Somnar förkyld, hes och trött. Men glad.

/S

För en sekund sen var den blå som havet i Kreta. Molnen passerar sakta och stannar till. Himlen är gjord av vatten som avdunstar så fort vi försöker ta på den. Likt varje gång jag sträcker ut min hand för att nå dig så försvinner du lika snabbt.
Du är inte här där jag vill ha dig. Min själ längtar och spiller tårar av ekot inom.
Men små doser av lycka gör vardagen så enkel. Livet känns simpelt och problem stora som berg blir till smågrus.
Önskar att jag aldrig träffat någon som dig. Någon som gör att ett farväl känns så avlägset att de inte går att föreställa sig.
Snart är det höst och med det hoppas jag att ett välkomnande är närmre än motsatt.
Det måste det vara.

/S