Vet ni hur många människor som försvinner spårlöst varje år? Typ 10 000. Är inte det helt stört? Det krävs inte heller en expert för att lista ut att många över hälften råkat ut för en eller flera psykopater.
Jag har märkt att jag är rätt bitter som person. Eller kan man kalla det besviken. Jag har alltid drömt om att få skratta mycket och leva för dagen men jag blir hela tiden påmind om hur skev jag är som försöker intala mig att världen inte är skev.
.
Människor dödar varandra för pengar, skadar sina nära, våldtar, svär, och hatar.
Jag undrar hur de känner sig inombords. Är de ensamma, är de ledsna. Vad är det som har urartat hos dessa? Är de en viss gen de bär på? Eller kan alla bli monster under rätt förutsättningar?
.
.
.
Ni får ursäkta. Har idag låtit tankarna fly de vanliga sakerna till något som jag trodde kunde trösta. Ikväll tänker jag på alla som blivit berövade en del eller hela sina liv. På alla som haft drömmar att bli något men aldrig fått chansen. På barn som saknar sina föräldrar. På mammor som än hoppas att få samtalet om vars deras barn försvunnit. På alla som förlorat något fint. Och med det säger jag även godnatt.
/s
”side by side or miles apart, dear friends are always close to the heart”
.
.
Utan er hade jag inte varit hälften av den människa jag är idag<3
Jag är inte lycklig. Men jag är heller inte olycklig. Efter jag formulerat ordet lycka i min tillvaro så har det blivit en slags fixering kring det.
.
Ibland vet man när man är osund. Ibland vet man att man skadar sig själv. Ibland vet man vad som är fel men ändå fortsätter man. Jag vill minnas att jag är ett ofrivilligt geni i den kategorin.
Snart 4 veckors tystnad. Det här är vad jag önskade mig så varför går jag sönder än? Varför byggs inte bitarna ihop och varför går det inte att förtränga?
Tänker på kattungar.. ler lite.
Tenta snart. Orolig.
/s
bysarvin 