Trettio dagar kvar innan avfärd. Man vänjer sig aldrig vid känslan av att lämna allting här hemma. Man glömmer inte heller skuldkänslorna gentemot den man älskar. Att man lämnar kärleken när den finns här och nu. Man lämnar livet när det är som bäst. Men samtidigt finns det ett litet ljus där längst inne som berättar för mig att de kommer bli fantastiskt. På så många sätt. Kanske kommer jag inte vara densamma när jag landar i Sverige igen, men då kommer jag vara bättre.
Natten till torsdag stod jag på Arlanda för att plocka min farbrors dotter. Det var nio månader sen jag såg henne sist men när jag såg henne så kändes de som igår.
Vi var hemma vid 02:30 så vi däckade utan att hinna catcha upp. Morgonen efter vaknade vi och åt frukost tillsammans, min älskling kom och sa hej snabbt och sedan slappade vi i soffan en stund. Till kvällen bakade vi pizza till familjen och det blev så jäkla gott att vi åt för mycket.
Satte oss på balkongen med mamma och pappa samt varsin smirnoff som vi sippade på. Vid tio fick vi ett ryck och sminkade och bytte kläder för att dra ut på stan. En repa till Vassa Eggen där en bekant som jobbar där berättat att de var sommarfest. Var så sjukt mycket folk att stället höll på att spricka… Men vakten klämde in oss ändå så då passade vi på att ta oss något att dricka. En shot råkade bli fyra.
Klämde oss ut, gick till soap och dansade. Åkte hem och avslutade med en varsin pizzaslice!
Jag önskar att det var lätt att ta farväl.
Jag bara önskar att människor överlag behandlade varandra bättre. Vänner som partners, bekanta som familj och till och med främlingar. Jag har blivit en människa jag inte alltid är nöjd över att vara. Hård på ytan och en smula aggressiv. Jag föddes inte så här utan det är omgivningen som gjort mig så här. Elaka och dåliga människor påverkar mer än de snälla och ödmjuka.
Jag har blivit som jag är för att jag från början var rädd, rädd för att bli trampad på.
Jag vågar inte längre titta på nedräkningen av dagar, för jag är rädd att siffran ska bjuda på ångest av högsta nivå. Och jag vill inte prata om flyget eller om boende. Jag vill inte trycka på ansök knappen för visum och jag vill inte ringa ambassaden. För varje liten del för mig närmre slutdatumet, som egentligen är en början på något fantastiskt. Jag hoppas att sekunden jag landar ta ett djupt andetag och känna att det trots allt inte var en sån dum ide.
Jag vägrar tänka på det, på allt som har med resan att göra för jag tänker inte låta mig själv stressa upp mig innan jag ens är där. Det är onödigt att hetsa innan saker och ting ens skett. Varje dag som går blir till en utmaning och vare sig jag vill eller inte så måste jag finna ro i detta. Jag ska tillåta mig själv att känna glädje och längtan.
Det förtjänar jag ändå..!
”Jag är så jävla kär i dig” sa han,
Det fick mig att tänka på kärleken och hur jag hade tappat hoppet om att någonsin få uppleva det igen. Jag minns hur jag gick i Centrum och pratade med jos i telefon när jag plötsligt brast ut i tårar. Jag snyftade att jag var så orolig över att aldrig få uppleva den där underbara känslan av att älska någon djupt och älskas exakt lika mycket tillbaka.
Men här är jag idag, med världens finaste människa vid min sida. Jag undrar ibland om jag verkligen förtjänar det. Måste vart en ängel i mitt förra liv.
Igår pluggade gabb o jag till ca fyra. Åkte hem och bytte om, åt mellanmål och träffade sedan Josephine i sats kista. Värmde upp i 25 min följt av massa magövningar. Vi duschade av oss och begav oss till biografen där vi skulle se ”the other women”. UNDERBAR film!!! Så mysig och härlig. Lite sådär feel good film, efter ville man resa till Bahamas med alla sina närmsta!
En bättre tisdag helt enkelt!!
Idag har vart lugn, träffat min älskling senare och ätit gott. Imorgon väntar uppsatsarbete..snart helt klara!
Legat i solen hemma till kl 13 sen åkte jag till min babys moster, där en och en joinade. Slutligen var vi en trupp på 12-15 personer som grillade, åt efterrätt och massa annat gott. Helt utmattad efter solens många timmar och allt umgänge. Men de är så här livet ska vara, omringad av fina människor och min älskade.
Var hemma vid tolv, duschade direkt för kände mig så äcklig och ofräsch. Imorgon väntar jobb som jag ser fram emot sen träffa tjejerna. Längtar!
/S
Om femtio dagar reser jag iväg. Ena sekunden tänker jag wow detta kommer bli underbart samtidigt som i en annan sekund får jag ångest och undrar om jag kommer klara av det. Egentligen vet jag att de kommer gå bra alltihop men ändå blir jag osäker ibland. Jag tror att det skrämmer mig lite att man inte har någon aning hur det kommer vara att bo på andra sidan jordklotet i ett halvår.
Pratade med Bettan igår och hon funderar på att komma ner och hälsa på då och känner flera som ska dit vilket vore stört jäkla kul. Även Mickan är sugen vilket vore som en jäkla Thailand reunion om det blev av!!!
Inom kort måste min visum ansökan vara inlämnad sen är de bara att vänta in dagen D.
Kan ibland inte fatta att det är på riktigt nu. Att det verkligen sker..!
bysarvin 