Det händer så mycket just nu att jag inte hinner med. Försöker sakta ner och hänga med livet men jag känner hur jag tappar det där greppet om allting. Låter mig själv dras med i en karusell jag inte köpt biljetter till. Snurrar tjugo varv och kliver sedan av för att sedan kunna beskriva vad jag känner.
Jag känner inget, förutom att mitt huvud snurrar allt för många varv.
Det är så logiskt, alla fattar utom du
-Plura
Ett slag av verklighet, är ett hårt sådant.
Ibland är det så enkelt att ge alla andra råd och tips, när man i själva verket behöver dem själv.
Jag höll på att tappa bort allting för en stund, men nu går vi tillsammans härifrån.
Jag vet inte hur många gånger jag har öppnat denna sida för att skriva något för att sedan börja fundera. Har skrivit ett par ord som sedan raderats. Jag har så mycket att skriva att inget blir skrivet överhuvudtaget.
Huvudet är fullt med tankar och saker som behöver få bli till ord. Men just nu har jag inte förmågan att formulera det. Och kanske därför måste jag vänta lite till.
Vattnet gungade sakta fram och tillbaka, ljuset från lyktorna speglade sig i vattnet. Det var som en tavla på sjön och tystnaden den var ihållande. Hörde ljuden från varenda bil längst borta på vägen och hur fåglar flög över mitt huvud. De njöt säkert av den varmaste kvällen på hela året. Jag lutade mitt huvud åt vänster som en gest av acceptans. Samtidigt undrade jag om det kanske var sista gången jag vek mig och delade mitt hjärta i två.
Försiktig viskade jag orden men var inte säker på om jag verkligen menade vad jag sa. En sista chans. Vet inte ens om det hördes men de kändes som en lättnad ändå.
”Jag kommer aldrig hitta någon bättre än dig”
-jag vet, svarade jag.
Skriker de högsta jag kan men det enda jag hör är ekot från mina hårda hjärtslag.
Hjärtat som bara vill fly.
Jag tänker tillbaka på tiden i Australien och alla dess fina minnen. Imorse kom jag att tänka på den gången vi var uppe i Cairns med hela ligan och bestämde oss för att äta grekiskt. De blev bara brudarna minus tyskarna för de ville äta på baren den kvällen. Vi åt den godaste souvlakin med den krämigaste tzatzikin någonsin. Drack gott vin till och bara skrattade åt allt och alla. Vi pratade om vad vi upplevt när plötsligt ägaren till restaurangen slänger en tallrik i golvet och högljutt börjar dansa och sjunga. Alla klappar händerna och skrattar när de förstår att detta är de grekiska traditionen. Efter någon timma och flertalet sönderslagna tallrikar drar ägaren upp oss och diverse andra bord för en ringdans runt hela restaurangen. Vi försöker lära oss stegen men kan bara skratta högljutt åt våra pinsamma försök. Samtidigt försöker vi att inte trampa på de bitar av tallrikar som ligger på golvet. Jag minns verkligen detta som igår. Det var så mysigt och kul för vi levde i stunden.
Nu tillbaka till verkligheten, träning nästa.
/S
bysarvin 